Det bygger på att se världen som ett landskap med olika kullar som beskriver olika värden och begrepp. Begreppen berg, kulle, stäpp och dal befinner skulle alla kunna beskrivas med samma diagram, med hjälp av en linus-på-linjen-linje som bara varieras i en rikting för att skapa de olika begreppen. Skillnaden mellan dem utgörs av denna dimension som kan varieras tills det ena begreppet går över i det andra.
Detta skiljer sig från ett kategoriskt tänkande där de olika begreppen läggs ner i boxar, eller glaslådor och sedan ställa bredvid varandra eller pusslas ihop till ett bubbeldiagram där relationen mellan dem abstraheras till en sådan grad att den nästan försvinner..
Ett dimensionellt eller topologiskt tänkande studerar ytan av det landskap som utgör begrepp och värderingar. Detta tillåter oss att zooma ut för att se hur en viss höjd relaterar till sin omgivning och de eventuella krafter som skapar höjden. Likaså går det att zooma in för att titta närmare på den fraktalsliknande yta som alla släta landskap är, för att där se vad som håller ihop lansdkapet, hur det fungerar som microskopiska kretslopp, vad som visar sig när landskapet vecklas ut etc...
Ett exempel är yokohama port terminal där man gått ifrån kategorierna och låtit väggar tak och golv smälta ihop till en kontinuitet vilket skapar en ny typologi av rumsligheter som går bortom existerande kategorier.
Hm.. även om det är en spännande byggnad är exemplet inte så spännande. En motfråga istället: Hur tänker man kategoriskt i en krass verklighet?
Ett problem för mig är hur vi som arkitekter ofta vill dela in saker i privat och offentligt. Ofta tycker jag att det är omöjligt, även om begreppen är väldigt viktiga och ytterst verkliga. När det gäller privat och offentligt kan jag bara se det som en skala eller en dimension av kontroll snarare än olika kategorier.
För att ta Kärrholms exempel med Lilla Torg som ett privatiserat rum. Jämfört med en lägenhet är torget fortfarande en offentlig plats. Det är alltså bättre att "kategorisera" torget som mer privat än Stortorget men mindre privat än gamla västers innegårdar.
Kombinerar man dessutom olika dimensioner av privat-offentligt t ex avseende ägande, tillgänglighet, bevakning, kostnad etc.. kan de stängda kategorierna privat och offentligt istället bidra till en öppen fler-dimensionellt landskap som säger mer om verkligheten....
intressant! Det här är klurigt men jag provar lite:
Avkategoriserandet har hållit på ganska länge, främst genom feminister och postmodernister i allmänhet. Vi vill inte ha kategorier för att vi tycker att det är ett begränsande sätt att förklara och beskriva vår omgivning på.
när man säger att man ska tänka dimensionellt istället menar man att ting (tex byggnader) och människor (tex en folksamling) bättre beskrivs som unika topologiska händelser i ett landskap av historiska processer.
Alltså, postmoderna socialkonstruktivister är fast i en återvändsgränd. Vill inte tänka kategoriskt och blir därför tvungna att förklara allt som subjektiva konstruktioner eller strukturer.
Den som tänker dimensionellt tar sig an den krassa verkligheten med en bättre förklaringsmodell. Det får alltså främst inverkan på koncept och organisation. Participativ planering; scenarioplanering etc.
Sen kan man också vara sån som inte vill befatta sig med kategorier som "väggar", "tak", "i-balkar" etc. Också en intressant ingång, men mycket svårare att passa in i vårat fortfarande klassikt industriella samhälle. Men snart.. med ny billig teknik och mer biomekanik i skolan så..
hur gör man det då?
SvaraRaderaDet bygger på att se världen som ett landskap med olika kullar som beskriver olika värden och begrepp. Begreppen berg, kulle, stäpp och dal befinner skulle alla kunna beskrivas med samma diagram, med hjälp av en linus-på-linjen-linje som bara varieras i en rikting för att skapa de olika begreppen. Skillnaden mellan dem utgörs av denna dimension som kan varieras tills det ena begreppet går över i det andra.
SvaraRaderaDetta skiljer sig från ett kategoriskt tänkande där de olika begreppen läggs ner i boxar, eller glaslådor och sedan ställa bredvid varandra eller pusslas ihop till ett bubbeldiagram där relationen mellan dem abstraheras till en sådan grad att den nästan försvinner..
Ett dimensionellt eller topologiskt tänkande studerar ytan av det landskap som utgör begrepp och värderingar. Detta tillåter oss att zooma ut för att se hur en viss höjd relaterar till sin omgivning och de eventuella krafter som skapar höjden. Likaså går det att zooma in för att titta närmare på den fraktalsliknande yta som alla släta landskap är, för att där se vad som håller ihop lansdkapet, hur det fungerar som microskopiska kretslopp, vad som visar sig när landskapet vecklas ut etc...
Blev det tydligare?
jo, i teorin. men ibland har jag så svårt att översätta såna där fina grejer till någon slags krass verklighet.
SvaraRaderaOk, krass verklighet...
SvaraRaderaEtt exempel är yokohama port terminal där man gått ifrån kategorierna och låtit väggar tak och golv smälta ihop till en kontinuitet vilket skapar en ny typologi av rumsligheter som går bortom existerande kategorier.
Hm.. även om det är en spännande byggnad är exemplet inte så spännande. En motfråga istället: Hur tänker man kategoriskt i en krass verklighet?
Ett problem för mig är hur vi som arkitekter ofta vill dela in saker i privat och offentligt. Ofta tycker jag att det är omöjligt, även om begreppen är väldigt viktiga och ytterst verkliga. När det gäller privat och offentligt kan jag bara se det som en skala eller en dimension av kontroll snarare än olika kategorier.
För att ta Kärrholms exempel med Lilla Torg som ett privatiserat rum. Jämfört med en lägenhet är torget fortfarande en offentlig plats. Det är alltså bättre att "kategorisera" torget som mer privat än Stortorget men mindre privat än gamla västers innegårdar.
Kombinerar man dessutom olika dimensioner av privat-offentligt t ex avseende ägande, tillgänglighet, bevakning, kostnad etc.. kan de stängda kategorierna privat och offentligt istället bidra till en öppen fler-dimensionellt landskap som säger mer om verkligheten....
och ja, det här är ju fortfarande teoretiserande...
SvaraRaderaintressant! Det här är klurigt men jag provar lite:
SvaraRaderaAvkategoriserandet har hållit på ganska länge, främst genom feminister och postmodernister i allmänhet. Vi vill inte ha kategorier för att vi tycker att det är ett begränsande sätt att förklara och beskriva vår omgivning på.
när man säger att man ska tänka dimensionellt istället menar man att ting (tex byggnader) och människor (tex en folksamling) bättre beskrivs som unika topologiska händelser i ett landskap av historiska processer.
Alltså, postmoderna socialkonstruktivister är fast i en återvändsgränd. Vill inte tänka kategoriskt och blir därför tvungna att förklara allt som subjektiva konstruktioner eller strukturer.
Den som tänker dimensionellt tar sig an den krassa verkligheten med en bättre förklaringsmodell. Det får alltså främst inverkan på koncept och organisation. Participativ planering; scenarioplanering etc.
Sen kan man också vara sån som inte vill befatta sig med kategorier som "väggar", "tak", "i-balkar" etc. Också en intressant ingång, men mycket svårare att passa in i vårat fortfarande klassikt industriella samhälle. Men snart.. med ny billig teknik och mer biomekanik i skolan så..